Imorse när vi var ute så råkade jag trampa på något och oj vad jag blev rädd. Men matte som var lite mer modig än mig gick fram och tittade varför jag hoppat undan. Hon sade att det var inget men jag vågade inte riktigt fram med en gång trots att hon gick där, det var en bit av ett plasttak som låg på marken. Men sedan vågade jag dit igen och prövade att gå på det och insåg då att det inte var något att vara rädd för, men man måste ju passa sig!
Idag har vi varit nere och tittat på ett rytande hav, matte tycker det är vackert säger hon själv tycker jag det är trevligare att springa runt i sanden.
Nallemajas Ädvard Munch – In memoriam